Lite värdelöst vetande

Satt och funderade på olika barndomsrädslor jag hade som barn. Bland annat var jag ruskigt rädd för män med skägg. Och jag minns att jag trodde att allihopa hette Björn.... En annan gynnare jag var ruskigt rädd var den här:






Ja usch, Snobben var jag riktigt rädd minsann, men jag kommer inte ihåg varför.


Min lillebror var rädd för den här:





Jag hade en Skållan-docka som pratade när man tryckte den på magen. Det tyckte min bror var hemskt otäckt. Jag kommer ihåg att det hände att vi la dockan på tröskeln in till vardagsrummet ibland. Särskilt om det vuxna inte ville att han skulle riva o slita i grejorna där inne. Men tillslut kom han på ett knep. Han blundade och gick längs väggen, och kom på så vis förbi den hemska dockan. Otäcka saker minsann *L*

Ibland får man ju frågan om man är rädd för nåt. Ofta kanske man svara att man inte är det, men nånstans inom en finns det nån rädsla. Sen om man är rädd för spindlar, mörker, jultomten spelar ju ingen roll. En del kanske tycker att det är fjantigt, men det är ju den personens rädsla. En del är rädd för att bli ensam, en del är rädd för folksamlingar. En del är rädd för att leva, en del är rädd för att dö.
Själva döden i sig själv är inte så skrämmande. Däremot att inte veta hur det kommer att gå till. Går det fort, sakta? Gör det ont eller inte? Det är det mest skrämmande av allt.
Och det är det enda man kan vara säker på här i livet, att man en dag kommer att dö......

Puss och hej