Whoop whoop

Jä, jä, jä, som en numera hädangången vårdtagare sa.

Här går det framåt. Har i dag börjat med min sista healingläxa. Eller rättare sagt min sista klient. Hon ska ju komma en gång till. Känns skönt att snart ha gjort det klart. Det har känts lite tufft, just med att få ihop klienter, som inte är största skeptikerna. Dom kan jag ta längre fram i tiden.
Passade på att öva på grannen också. Annars är det stackars mamma och svägerskan som brukar ställa upp.

Fantastiskt hur  mycker mer öppen jag har blivit under den här tiden. Mer lyhörd, och uppmärksan, på både vanligt folk och andar. Det går sakta, men det kommer. Jag har dock märkt stor skillnad från den dan jag började tills idag. Och med stor förhoppning kommer det att bli mer av den varan.

Jag lovade ju sist att jag skulle berätta om en av mina meditationer. Så här kommer en.
Det börjar alltid på en äng. Den här gången var det fullt av jättestora blommor, rosor, tulpaner, liljekonvaljer.
I slutet på ängen finns en grind. Den kan se ut hur som helst. Den här gången är det en gångtunnel, med ett stort hjärta av blommor runt ingången. Inuti tunneln lyser ett blått sken.
I slutet på tunneln finns då grinden. Jag går igenom, och stänger ordentligt. Det är viktigt.

På amdra sidan grinden fortsätter stigen. Just den här gången befinner det sig en hel hög med "småfolk" på stigen. Vättar, tomtar, vittra. Jag vet inte vad dom var, men små var dom iaf. Dom går och springer framför mej på stigen, men efter en bit skiljs våra vägar för en stund. Jag fortsätter efter en flod en bit, tills jag har hittat en bro. Där träffar jag dom små igen. Jag stannar till för att släppa förbi dom, men en av dom små, tar mej i handen, och vi springer över.

Fortsätter efter stigen, fortfarande hand i hand med den lille. Vi pratar inte med varandra, utan har nån sorts tyst kommunikation. Det känns tryggt.
Snart kommer vi fram till berget. Det ska vi klättra uppför, men den lille visar att man kan gå inuti berget på nåt vis. Blått sken även där, inuti berget.
Väl uppe på toppen väntar vi, och snart kommer det ner händer från himlen. Som också kan se olika ut, en gång kom ett par fötter.
Ber om tillåtelse att få vara en neutral kanal, och upp åker vi.
Den här gången ska vi rida på en vit häst. Vi kommer till en vacker dal, och träffar där en man som heter Benjamin.
Han bjuder in oss in i sin stuga, och vill att jag ska spela bongotrumma, Högst märkligt. Jag säger att jag inte kan spela, men han säger att jag kan visst. Så jag spelar, och den lille dansar.

Hipp som happ är det dags att gå tillbaka. Tack till andevärlden, och händerna. Och vi går samma väg tillbaka. Den lille följer med hela vägen till grinden, och lovar att vara där nästa gång jag kommer.

Detta var en av mina meditationer. Dom kan utforma sig hur som helst. Det är bara att betrakta, ta in, och inte försöka analysera så mycket. Det kan dock vara svårt ibland, allra helst när det visar sig grejer som jag inte förstår.

Hur som, snart är det första advent. I år blir det julgrejer. Mitt självvalda julcelibat från i fjol, funkar inte i år. Jag tror att Jehovas tror, att jag verkligen vill bli Jehova. Det går ju inte. Så imorgon ska jag rota fram gardiner, stakar, och stjärnor. Hoppas det är nån stake som funkar iaf haha
Fick en lite mindre ångestattack igår över jul och hela köret, men det gick över. I år ska det ske, om inte annat i en liten skala. Liiiiite mysigt blir det ju iaf......

Pössen på er.....