Confused deluxe.....

Hmm, jaaaa....... Förvirringen känns total just nu.
Återigen undrar jag vad som är fel på mej. Helt övertygad att det måste fattas nån gen i mej.
Det norrländska svårmodet slår till, och det känns som jag har en mindre klump av ångest i magen.

Har en vän som jag dejtade för ett antal månader sen. På grund av avstånd och att jag inte hade de rätta känslorna, bröt vi och beslöt oss för att vara vänner.
Ganska nyligen fick jag reda på att han hade träffat en ny, och löjligt nog kändes det som att han hade lurat mej. Och det har han inte gjort. Inte på nåt vis, men ändå känns det bedrövligt.

Han sa till mej en gång att jag måste lära mej släppa in folk, riva lite av den där muren jag har byggt upp runt mej.
Kort sagt, jag måste lära mej att låta mej själv bli älskad.
Jag tycker det är enormt svårt att släppa nån in på livet. Så hur kommer man på rätsida med sånt??

Vänner och bekanta träffar en partner, skaffar barn,köper hus osv osv, och jag lyckas inte ens öppna mej så pass mycket, att ett förhållande ens skulle fungera.
Vänner, familj och arbetskamrater i all ära, men den tomheten som finns inom mej kan dom inte fylla.

Det är väl upp till mej att välja hur jag vill ha det, men att ragga runt på krogen lr på andra ställen är inte min melodi. Så jag får väl gilla läget, och bli den galna katt-damen lr nåt.

Nu rinner det både snor och tårar, så det är dags att sluta....
Puss hej