Självplågeri och finna ro

Sitter med min kopp kaffe och tända ljus.
Försöker finna nån ro och utväg ur det här känslomässiga kaos jag har hamnat i.
Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller spy. Eller möjligen en kombination av alla 3.

Jag har levt i snart 38 år, och jag vet inte hur jag ska hantera det här. Det känns som jag ska gå sönder. Förmodligen kommer jag att läka, och gå vidare. Frågan är bara när.
Jag tycker inte att jag har rätt att känna så här. Det var ju ändå jag som bröt, från första början. Ändå känns detta som en rejäl smäll i magen.

Detta stör mej enormt, och det stör mej ännu mer att jag stör mej på det. Det borde ju vara over and done with. Been there, done that, got the t-shirt typ........

Båda 2 har jag på min vänlista på Facebook. Kommentarer överallt, gulliga, puttenuttiga. Jag vill bara spy åt det. Det borde vara enkelt att låta bli att titta, men jag kan inte låta bli. Jag måste. Självplågeri på hög nivå.
Enklast är ju att ta bort båda 2 från min vänlista. Då slipper jag alla äckelsliskiga kommentarer.

Jag vill ju egentligen inte ha tillbaka honom, men jag känner mej väldigt sviken på nåt vis. Sviken, ersatt, utbytt, you name it........
Jag kan inte ens vara glad för hans skull...... Inte nu i alla fall......
Kan knappt sova, kan knappt äta......
Utvägen finns. Jag ska hitta den. Jag måste bara bearbeta detta först......

"Hold your head up high
And this pain will die
Somehow, somewhere, just try
You're living in the dark
Where no one can see your tears
But hold your head up high" 

Nomy